Barndomen

Jag lärde mig tidigt att älska långdistanslöpning.
Det var ganska mycket löpning i skolan och så varje år blev det en idrottstävling.

Alla barn skulle springa 100m spurt (det var bara 50m för de yngre barn). Veckan innan så var det kvalificerings lopp för att bestämma vilka start led vi skulle skulle placeras i. Jag gillade att springa 100m, men var rätt dålig på det. Jag tror inte att jag klarad bättre än att hämna i led tre (led ett var snabbast). Jag minns inte att jag blev trött, jag var bara långsam.

I fyran eller så, så började vi springa 400m och 800m i skolan. Jag tyckte förstås att det var roligt också. Jag minns att jag var duktigare på det men definativt ingen stjärna. Men jag brydde inte mig. Jag tror inte att någon av barnen gjorde det. Det var nog mest föräldrarna som blev upprörda.

När vi sprang var vi alltid barfota skulle vi jaga en boll nerför den grova asfaltsväg så var vi barfota. Vi gick ofta till affären barfota. Det är ingen konstigt i australien. Man snart bygger upp en pansar som heter duga.

I sexan och sjuan så sprang vi långdistans två eller tre gånger i veckan. Jag älskad det, för att jag kunde springa långdistans, och vinna för det mesta. Banan var typ 1,2 km. Ett varv runt utsidan av skolan och ett varv på en 400m bana. Jag tyckte inte att det var svårt att springa så långt, det blev t.o.m alltid ett spurt den sista 100m.

Det blev också löpning på gymnasiet men det var inte lika roligt. Det blev allt viktigare att vinna och visa vad man kunde. Jag var fortförande bra på långdistans men jag älskade inte det som jag gjorde i grundskolan. Jag ställde alltid upp på alla distanser men blev besviken när det inte gick bra.

Det var inte förrens jag blev vuxen att kärleken för att springa kom tillbaka.