Igår kväll så var jag hos en kompis och kollade på 127 Hours. En riktig bra film med smått läskig för min del.
Filmen går ut på att han går ut löpning och canyoning utan att säger till någon annan vart han ska. Då fastnar honom emellan två bolldrar. Till slut, efter fem dagar så sågar han av sitt arm för att komma loss och så vandrade han 8 miles tills han hittade någon.
Det är en sann historia och berättas i nära dokumentära form.
Jag tyckte att det var läskigt eftersom jag rätt ofta springa ute i skogen ensam när vi är uppe i Mora. Jag brukar inte säger till vart jag ska för att,
a. Jag oftast vet inte vart jag ska innan jag dra ut.
b. Även om jag bestämma ungefär vart jag ska springa jag brukar utforska stigar som dyker upp.
c. Jag brukar stigar upp tidigare än alla andra och går ut.
Men det här filmen har nu ändrat mitt beteende. Nu ska jag ser till att kontakta någon hemma när jag är ut på mina långpass i skogen.
Så slipper jag sågar av mitt ben med ett fällkniv...
Det är verkligen tjusningen med traillöpning att testa nya stigar som kan leda vart som helst eller sluta i tomma intet.
SvaraRaderaVilken ruskig film! Ett tips är att ta med mobilen (i en plastpåse ifall det blir regn) med laddat batteri! Eller det kanske är dålig täckning där du brukar springa...
Det finns ofta inte täcking i djupa dalar där. Tidigare i vinter så fröz min telefon när jag var där inte.
SvaraRaderaMen du har ju är poäng. Har man en laddad mobiltelefon så klara man sig oftast.